Världens sämste bilförare

Världens sämste bilförare har trots två rutor problem att få in bilen. Han vrider, rattar, huvudet går som en tennisdomares. Sen full fart, bakåt. Jag stannar upp, jag ser vart det barkar, bokstavligen. Tittar häpet när han i uppskattningsvis 25 kilometer/h backar bakåt. Det temporära staketet är maktlöst mot krafterna. Allt faller bakåt i en mäktig duns. Staketet är nu bara en hög. Det är en otrolig scen.

Världens sämste bilförare kommer ut. Han ser obekymrad ut över kaoset han just skapat. Han kliver ur bilen. Bakändan är en meter utanför normen. Det rör honom inte i ryggen. Snabb okulärbesiktning av bilen. Han går bort till staketet. Tittar, verkar tänka ”det där var väl rimligt”. Sen rätt in för att handla

Det kunde varit jag, BORDE. Men så är faktiskt inte fallet. Jag känner mig märkbart lättad när jag åker därifrån – av många anledningar.

Husdrömmar-hånet

Mina känslor har svängt, för tv-programmet Husdrömmar alltså. Förr i tiden fylldes hela jag av myskänslor när Pernilla och Gerth hälsade på hos normalbegåvade Svenssons, såna som jag, såna som kanske nästan har lagt ett klickgolv och som tycker att det blir schysst med en fondvägg. Mot slutet har det hänt nåt. De har blivit yngre, mer begåvade, älskvärda. Och jag, har inte det.

Numera ritar de sina egna hus – som de sedan snickrar ihop. Ta det där 23-åriga paret från Helsingborg till exempel. Han hade frodigt hår och kindben som en grekisk gud. Hon var vacker, beslutsam och såg ut att dofta vaniljpulver. Tillsammans, lite med vänsterhanden, GOOGLADE de fram hur man renoverar ett helt hus – och i pausen mellan lycka och framgång gjorde de ett kärleksbarn tillsammans. Och dagen efter programmet googlar även jag. Jag skriver ”hur gick det sen husdrömmar” och letar febrigt bland artiklarna. Förr även om jag inte kan någonting om renovering så vet jag ju: att den där söta overallen som de köpte in kommer en vacker dag vara på vift där i tamburen, och då börjar livet på riktigt.

Och jag kan må bra i soffan igen.

Uppför mig italienskt

Vid övergångsstället vid Kroppkärrsskolan. Stressad går jag över med telefonen vid örat. Jag noterar att en bil kör lite för nära innan den tokbromsar. Jag tittar argt tillbaka. När jag möts av en vevande arm så brinner det till. Jag uppför mig italienskt samtidigt som jag ARTIKULERAR: ”MITT FEL? VAD FAN MENAR DU?”

Spola till: Jag knackar på hos grannen och förklarar att jag inte kände igen honom där i korsningen.

Demonstrationsdags

LYSTRING

18.00 kommer vi ha en demonstration gällande att tunnhårighet inte finns, det är bara ett sätt för läkemedelsbolagen att tjäna pengar.

Tagga en kompis som borde vara med så ses på Kroppkärrs IP. Vindmaskin och dryck finnes (och förhoppningsvis tjejer).

Att inte förstå iTunes

Ni får jiddra om vaccin, vargar, Mumin, politik och sånt hur mycket ni vill. Det enda som egentligen krusar min horisont på riktigt är iTunes – och hur JÄVLA, JÄVLA, JÄVLA idiotiskt det är uppbyggt. Jag är ingen våldsam person, men nu är det energidryck över hela mitt skrivbord.

Myggfritt

Jag hade väntat i 44 år på det här ögonblicket. Läget var perfekt. Det är så kallt i Värmland att jag efter morgonens cykeltur inte längre var en man, mitt kön hade slutat att existera och jag var bara ett avdomnat svart hål med ångest där nere. Men snart skulle det bli muntrare, jag hade nämligen ett ess i rockärmen.

Jag skulle gå in på kontoret, fånga mina kollegors uppmärksamhet och brista ut i ett nöjt: JAHA NI, NU ÄR DET MYGGFRITT! HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA.

Så tänkte jag mig iaf att det skulle bli. Men jag bangade. Och nu sitter jag istället ledsen i ett hörn och tinar upp samtidigt som jag klipper en poddiz. Imorgon är en annan dag.